Skolstart
Så lommade vi iväg till första dagen i grundskolans sista årskurs för Doris. Vi har under åren fått lämna ifrån oss Doris från hand till hand och vi gör det även i år. Men i år är det nian som gäller och denna lilla tjej känner sig ”störst” på skolan. Sommaren har varit helt fabulös om man nu får ta i med stora ord. Vi har hunnit med allt vi ville och alla våra tre barn är stimulerade och helt redo för skolstart.
Doris gläder sig och är trygg med sin miljö och med vad som kommer att hända i skolan. Hon känner alla och alla känner henne. Vi har som vanligt jobbat i förväg med det som komma skall i skolvärlden och under sommaren har vi bl a förberett Doris genom att prata om första världskriget och hinduism. Någonting ska man ju prata om, eller hur? Ofta använder vi skolans material och Gleerup, men av någon anledning misslyckades vi med att komma in på skolans sida, så vi har enbart gått på Youtube denna sommar. Här har vi hittat små informativa och pedagogiska filmer som vi sedan haft som diskussionsunderlag. I små portioner har vi serverat ämnena vid spridda tillfällen och detta har gjort att stoffet blivit mycket enklare.
Det svåra är som vanligt att få reda på vad som ska hända efter själva skolstarten. Ska det t ex läsas en bok i svenska eller engelska hade vi varit tacksamma om vi hade kunnat hjälpa Doris igång med det redan på sommarlovet. Tyvärr brukar det vara i princip omöjligt att få fram planeringen. Det handlar, som jag tidigare sagt, inte om jobb och fritid utan det handlar om att kunna få en chans att ta kunskapen till sig och göra det till en del av vardagen. Alltför ofta har pedagoger svårt att delge föräldrarna kommande veckors skolarbete. Skälen till det kan vara många. Stresshantering, skapa läxfrihet, känna av barnen eller något. Men jag kan i alla fall i Doris fall tycka att det bara är till fördel om vi kan förbereda henne hemma och jag är ganska säker på att det skulle gagna hela skolan.
Om vi som föräldrar ska vara med och stötta skolarbetet är det inte helt säkert att våra egna arbetstider passar in i skolans norm. Det kan vara så att helgerna är den tid då man kan sitta ner i lugn och ro för att gå igenom vad som händer i arbetet på skolan. När vi föräldrar vet vad som är på gång och vad som kommer inom den närmsta framtiden kan vi öppna upp för kommande samtal. Det hela blir också till en prövning i vad man själv kommer ihåg och hur man associerar kring, som i detta fallet, första världskriget eller hinduismen. Samtalet lever i familjen en tid.
Nåja, det är som sagt sista läsåret på grundskolan för Doris och tillsammans med henne kommer vi att knata ner för ”åskanten” mot skolan i ytterligare två terminer och vi kommer att fortsätta med att försöka hjälpa till med inlärningen. Till er som funderar över att faktiskt försöka skapa en inkluderande tillvaro för våra barn med Downs syndrom (och faktiskt för alla våra barn) så krävs det en hel del ansträngning och inte minst att vara övertygande på flera fronter eftersom ”olika” inte är bra i allas ögon.
Vad svårigheten sedan beror på innerst inne vet jag inte, men en gissning kan vara okunskap, oerfarenhet eller rädsla. Man får vara beredd på att som förälder mötas av tvivel och misstro om man bryter mot normen. men hittills har vår familj inte darrat på manschetten och tänker inte börja nu. I Doris fall är vi övertygade om att vi har gått rätt väg och vad det gäller hennes klasskompisar så har de fått ha med Doris som en naturlig del. I mitt jobb på möter jag och pratar jag med många nya och olika människor dagligen och förmodligen har jag fler kontakter och samtal än de flesta. Responsen jag får när jag berättar om min familj är positiv och många har haft någon med ds i sin närhet under kanske förskoleperioden eller att de har bott granne med någon, men de flesta menar att dessa barn efter hand försvunnit ur bilden och ingen vet riktigt vad som hänt.
Doris har inte försvunnit. Klassen har varit med och de har följts åt som en självklarhet. Tillsammans med sina jämnåriga i byn har hon verkligen inte varit försvunnen. Nä, jag är helt övertygad om att hon genom åren har bidragit till synen på en nödvändig mångfald. Jag hoppas på det positiva och barnen kommer i framtiden att ha betydligt bättre koll på personer med olika funktionsvariationer.
Vi kör igen på samma spår så det ryker. Sedan, i gymnasiet, då kommer det att se ut på ett annat sätt med ny miljö, ny skola och nya människor men det tar vi då.
