Långsamheten behöver inte alltid vara fel. Tvärtom!
Varje gång vi ska handla, köra ett ärende, ta en promenad, ut och plocka bär eller svamp måste vi sörja för att någon ser efter Doris. Antingen tar vi med henne eller så är någon av hennes bröder hemma. Det är en del av vår vardag och så har det varit så länge vi har haft barn. Det kanske inte är så konstigt men vår yngste son är 12 och vår äldste som är 19. Mitt emellan är 15-åringen som har Downs syndrom som genom åren alltid har behövt någon som håller ett öga på henne. Men idag ser det lite annorlunda ut än förr.
Då, när hon var liten, gällde det överallt och alltid. Inga miljöer var direkt trygga. Det tog tid, men hon blev större och när hon började gå vid tre och ett halvt års ålder började hon dra i väg på egen hand. Hon stack helt enkelt. Inte för att rymma utan snarare för att hennes ”alldeles nyss” var där, hon var i det faktiska nuet, ingen väg tillbaka, ingen tvekan och långt därframme väntade det stora äventyret. Hon skulle dit, såklart. Hon brände all den lilla energi hon hade på att rusa iväg tyst som en vessla. Dessutom var hon pytteliten och hade en liten svag röst.
Vi jobbade hårt på att få henne att svara högt: ”Här är jag”! Men med tanke på hur mycket ljud det är tex på ett varuhus var det stört omöjligt att höra henne. Detta var ett ganska stort problem i flera år och Doris pappa och jag hade hela tiden växelkoll på henne och reagerade blixtsnabbt om hon försvann. Tack och lov hände det aldrig något stort, men detta var ett problem som få i vår omgivning förstod och därför blev det för svårt och jobbigt att lämna henne till någon annan. Förmågan att bedöma situationen och hinna stoppa olyckan krävde att vi var på hugget konstant. Även hennes bröder har utvecklat denna superradar och känslighet. Vi har alltså i princip förlitat oss mer på hennes bröder än på andra vuxna. Smaka på den!
Hur mycket vi än har försökt att inte utnyttja killarna har det ibland varit oundvikligt och den fantastiska insats som de gjort går inte att beskriva med ord. Visst! Det kan kanske vara en självklarhet när man är syskon, men inget man kan ta för givet. Genom åren har vi föredragit att vara hemma i stället för att gå bort. Hemma visste vi exakt var riskerna fanns och vi visste hela tiden var Doris var. Våra vänner fick helt enkelt komma till oss och det har på många sätt passat bra eftersom vi dels gillar att ha folk i huset och dels för att vi gillar att laga mat ihop. Denna konstanta uppmärksamhet är så självklar och först för ett par år sedan kunde vi sitta på framsidan av huset medan Doris var på baksidan och då har vi ändå en tomt som är svår att ta sig ut från - även för den mest atletiske. Vi pratar stengärde och elstängsel till täppan bredvid. Som vi njöt av denna nya känsla av frihet! Vi sa det ofta till varandra den sommaren. Hon har vuxit.
Doris har en cykel. En stilig tre-hjulning som har en praktisk korg där bak så man kan lasta lite picknick i. Där sitter också ett långt handtag som man visserligen kan ta av men det har vi inte haft någon anledning att göra tidigare. Handtaget har både använts till att knuffa, hålla emot och inte minst att hålla kvar cykelekipaget på vägen. Eftersom både hennes syn och balans inte är något vidare så har cykelprojektet inneburit rätt mycket slit för oss vuxna (vi bor nämligen på kanten av Hallandsåsen). För det första har hon inte haft kraft nog att trampa sig uppför backen och för det andra så har hon haft problem med att avgöra var gränsen mellan väg och dike går. Så helt plötsligt kom dagen då det bara funkade. Hon och jag skulle ut för att plocka blåbär häromdagen och av något skäl så trampade hon själv och cyklade säkert ut med vägkanten och jag kunde gå bredvid istället för bakom, påskjutandes, och Doris klarade sig själv. Fatta vilken plötslig och oväntad frihet. Tänk, detta har vi aldrig varit med om tidigare! Hon har vuxit!
Tiden går så mycket långsammare med Doris och det fina med långsamheten är att vi hinner märka skillnader på ett helt annat sätt än man skulle göra i normala fall och vi hinner njuta av utvecklingen även om det ibland känns som om tiden står still och vi vet ju att anpassningen tar tid. Vilken ynnest egentligen!
Vanligtvis är det så mycket som bara flaxar förbi och som ska hinnas med. Barnen växer fort och ibland känns det som att alla de där nödvändiga utvecklingsstegen bara ska hackas av för att sedan snabbt rusa vidare till nästa steg. Häpp! så plötsligt är barnen stora och vi la knappt märke till det.
I funkisvärlden är det inte riktigt så, utan vi väntar och tränar och så får det vara tills tiden är mogen och i vår värld finns det inte en chans att vi skulle riskera hennes eller någon annans säkerhet bara för att forcera fram utveckling. Nej, vi väntar och övar och njuter av att konstatera: Tänk! Detta har vi aldrig varit med om tidigare. Doris har vuxit.