Karlstadmodellen och vikten av nätverk. Del två

Mycket nöje!

Doris 8 år

När vi fick vår dotter Doris, född med Downs Syndrom, presenterades ett antal olika språkutvecklingsmetoder (-modeller) för oss föräldrar. Olika specialpedagogiska sätt att arbeta med Doris på. När man då står på habiliteringen som nykläckt förälder till ett barn, som man vet kommer att ha lite större utmaningar än många andra barn här i livet, känns det mesta som oöverskådligt. Får man då, som i detta fallet många små fragment och snuttifierad information av specialpedagog och logoped om hur man kan arbeta, ja, då vet man till slut varken ut eller in. På den direkta frågan svarade man: ”Tja, man kan plocka lite här och där”.

Är man, som min man och jag, helt oerfarna och okunniga på området stjälper detta snarare än hjälper. Det skapar frustration, stress och det känns som om man simmar i en pöl av hjälplöshet. Man vill skrika ut: ”Ge oss något konkret! Ge oss verktyg! Ge oss en plan!” Att prova lite här och prova lite där, är ingen plan. Stressen som uppstår när man förstår att barnet har speciella behov blir knappast mindre av att man som förälder ska försöka sätta sig in i en massa olika specialpedagogiska varianter.

Det var så här det började när vi som föräldrar och totalt novis på området beslutade oss för att göra något konkret, skaffa verktyg och fixa fram en plan för hur vi skulle jobba med vår dotters inlärning och språkutveckling. Vi kontaktade en specialist och handledare i Karlstadmodellen och detta har vi aldrig ångrat. Här började vårt arbete och vi satte fokus på att alla vi som fanns i Doris direkta närhet (den egna familjen, hennes lärare och assistenter, mor- och farföräldrar) skulle jobba tillsammans under närmaste perioden.

Från början jobbade vi med enkla ljud som blev till bilder, former och så småningom grammatik. Vi jobbade med bokstäver och ändelser, med sagor, berättelser och vardagsliv. Vi skapade en miljö där Doris blev en väldigt aktiv samtalspartner och allt detta med hjälp av Karlstadmodellens metodik och vår handledare. Vi skapade ett nätverk i form av studiecirkel, där alla i närmiljön ingick (även berörda lärare och personal från skolan).

I början var det inga större problem att få förskolan med på noterna. Det blev nästan ett skrytprojekt. Pedagogerna tecknade, elevhälsans specialpedagog var med i vårt nätverk, ”resursen” från förskolan var såklart också med. Med stor entusiasm arbetades det och Doris gjorde framsteg. Fantastiska framsteg. Och anledningen till detta var så klart att vi alla samlades runt och arbetade med Doris på samma sätt.

När det sedan var dags att börja skolan kom den lilla överraskningen. Skolchefen jobbade hårt för att vi skulle välja integrerad särskola så att den lilla bedårande flickan fortfarande gick kvar i klassen men att man slapp att betala. Men neeej, nätverket menade att särskola inte alls var aktuellt. Doris fick börja, trots vissa protester, i vanlig grundskola och under vanlig grundskoleplan och vi fick klassföreståndaren med på noterna. I dag går Doris snart ut andra klass. Hon läser, skriver, adderar, subtraherar, multiplicerar, redovisar osv precis som de andra barnen och för det allra mesta också tillsammans med dem. Om hon kommer att nå grundskolans mål? Ja, det är inte alls säkert, men hon har varit igenom samma sak som sina klasskamrater och står inte minst med sociala färdigheter som hon förmodligen inte skulle ha fått annars.

Doris var tre år när vi startade. Vi fick då hjälp av vår handledare i karlstadmodellen med att se precis var Doris var någonstans. Vi gjorde ett test för att se var Doris befann sig språkligt. Där och då handlade det om att kunna säga/ teckna olika ord och sedan undrades det också över förståelsen. Vår handledare kartlade också vad som hände på dagis och i Doris vardag samt familjelivet. Utifrån detta gjorde hon sedan en handlingsplan som gick ut på att sätta fokus på en specifika områden. Handlingsplanen innehöll bl a ett lexikon. Ord som var viktiga sparades som lexikon där orden fanns dels skrivna men också med bildstöd och tecken.

Begrepp som Fonologi. Vilka ljud var svåra för Doris? Bokstäverna p,t och k-ljuden tex. Grammatik. Hur man kan bygga och jobba med tex treordsatser. Pragmatik dvs hur jag använder mitt språk, som att ställa frågor och svara. Samt prosodi och detta var då sång och ramsor, eftersom vi är en familj som är glada för att läsa och sjunga vilket uptog en stor den av arbetet.

I denna handlingsplan var hela nätverket delaktigt och alla hade olika uppgifter lite beroende vad man var bra på. Alla visste samtidigt precis vilka ljud som skulle tränas, hur frågor skulle ställas. Detta gjorde att Doris tränade sitt språk utifrån olika håll på ett väldigt naturligt sätt. Alla var delaktiga och gjorde vad de kunde och såg den enastående utveckling som skedde. På detta sättet blev självklart Doris väldigt stimulerad. Hon fick respons på sina signaler och fick därigenom stimulans. Doris förstod snabbt funktionen och nyttan med språket och hon upplevde den med stöd av TAKK. Kommunikationen som stod för att vi pratade samma språk och vi pratade om samma saker.

En annan sak som jag tror var enormt viktig var att “resursen” som skulle arbeta med Doris gavs tydliga riktlinjer istället för att hon skulle improvisera. Stödet och hjälpen från familjen som jobbade på samma sätt var påtagligt.

Alla i nätverket fick olika uppdrag med att tillverka material. Då kommer vi till de olikfärgade lapparna i geometriska former. På lapparna fanns ord och orden byggde meningar och Doris lärde sig läsa en text dvs kombinationen av ord som ger en mening. Detta betyder att meningarna byggs av ord och inte att du bygger ord av bokstäver. Upplevelsen av att Doris kunde läsa själv var fantastisk, inte bara för henne utan också av hennes kompisar. Hade hon stött på orden kunde hon läsa alldeles utmärkt. Och ärligt talat. Hur läser du själv? Inte bokstav för bokstav i alla fall. Karlstadmodellen går nämligen in på det essentiella och kombinerar orden som blir meningar, där meningen blir resultatet. Som i musiken och notläsning där barnet får förstärkning om hen kan en not som låt oss säga ligger på tredje notlinjen men ger faktiskt ingen mening förrän det blir musik. (Här har vi motivationsproblematiken i ett nötskal.)

Ungefär samtidigt började Doris med matte. I ett års tid jobbade vi med matematikens grunder och talen 1-10. Vi ramsräknade upp och ner, lärde oss tallinjen, memorera sifferkombinationer, tydliggjorde addition och subtraktion på olika sätt med allt från mynt till kottar. Till vår hjälp hade vi även ett system av olikfärgade brickor med x antal hål i som man kan kombinera för att lätt räkna ut tal. Detta är det redskap som kommer att stanna med Doris. Vi har blivit tillsagda att matematik är väldigt svår för personer som Doris och det skulle vi inte satsa på. Trots denna dystra profetia räknar Doris I dag som de andra barnen i klassen och tragglar multiplikationstabellen så det står härliga till. Detta hade inte hänt om vi inte hade arbetat som vi gjorde. Om man bara håller sig till pedagogikens steg I rätt ordning och inte lämnar stegen förrän man riktigt kan dem, så sätter detta i sluttampen inga gränser för hur långt våra barn kan nå. Det är inte vi eller någon annan som sätter gränser. Det är en stark upplevelse av kunna lära sig ett ämne och kunna använda det och sedan få respons för det. Man får inte ha bråttom. Att lära sig olika grejor är att man måste känna att man växer och utvecklas och att behovet blir tillgodosett.