Karlstadmodellen och vikten av nätverk. Del tre

I tidigare inlägg har jag beskrivit Doris tre första år i grundskola (normalklass). De åren var mycket positiva. Doris hade sin mentor. Vi vuxna hade ett nätverk (utanför skolan) med föräldrar, far- och morföräldrar en gruppledare med erfarenheter av barn med downs syndrom. Delar av skolpersonalen var också med vid varje möte som hölls ca tre gånger per termin. Dialogen mellan klasslärarna och oss föräldrar var också mycket väl fungerande, då vi som föräldrar fick underlag för att förbereda Doris inför kommande lektioner.

När Doris skulle börja i fjärde klass blev det tyvärr starten på tre mellanstadieår utan en egentlig mentor i klassen. Den ena avlöste den andra medan vi föräldrar höll nätverksmöte med vår handledare i ”karlstadmodellen”, ansvarig pedagog och resurs. Vi gav oss in i det med hull och hår och med en klar övertygelse om att detta var den rätta vägen. Anledningen till detta var naturligtvis att vi vid detta laget hade erfarenheten och hittat formen för hur vi skulle jobba med vår dotter för att få henne så väl förberedd och kompetent som möjligt inför framtiden och vuxenlivet.

Vi försökte förklara för varje ny medarbetare vad vi i nätverksgruppen ville och hur vi kunde hjälpas åt. Vi märkte då emellertid att det från lärarnas sida fanns extremt lite förståelse för vad vi som föräldrar var ute efter. Vi ville nämligen ha underlag för förberedelsearbetet och ha riktlinjer kring vad som skulle hända härnäst i olika ämnen. Det verkade emellertid stört omöjligt att klämma fram informationen om vad som skulle hända härnäst för vissa lärare trots att de arbetat i åk 4-6 i femton år. Ingen ska försöka få i mig att det brukar dyka upp oförutsedda skillnader i åk 4 från år till år. Vi ville veta var vi skulle börja och sluta med vårt förarbete men tom det var hopplöst att få reda på.

Doris har alla möjligheter att lära sig nya saker, men då måste hon också få rätt förutsättningar. Det tar längre tid för henne än för normala barn och vi som föräldrar är mer än redo att göra en insats i förarbetet. Trots att nyinlärning faktiskt egentligen är skolans ansvar har vi som föräldrar påtagit oss rollen och ta hand om en del av förberedelsearbetet som kräves och måste få veta i god tid vad som komma skall. Annars famlar vi i mörkret och bränner både vår och Doris tid och energi.

Vår handledare i nätverket som hade följt Doris sedan många år vid det här laget upplevdes tydligen som ett hot istället för att man såg henne som en resurs och möjlighet till fortbildning. Skolan behövde inte ens betala arvode utan det gjorde vi föräldrar tillsammans med nätverksgruppen. Vi behövde bara tid till våra möten för att koordinera och få det hela till att hänga ihop. Alldeles för tung belastning lades då på resurspersonen som var helt fantastisk i sitt engagemang och visste precis vad vi var ute efter. Vi fick med henne fram ett helt enastående samarbete men utan kontakt med klassens lärare haltade det hela.

Skolchefen tyckte att vi hade rätt inställning och var väldigt tydlig med att han var klar över att om inte engagemanget från nätverkets och handledarens sida varit så stabilt, så hade Doris aldrig varit där hon var kunskapsmässigt. Nu försökte man istället för att utnyttja handledaren som resurs, göra henne till en sorts mellanhand som skulle ha hand om och vara länk mellan ansvarig pedagog och resurs. Gott nock kanske, men som engagerad förälder betraktas man som både otäck och jobbig.

Tappra försök gjordes för att klippa av banden mellan oss föräldrar och klassens lärare. Man frågar sig vad skolan egentligen menar när man tycker att det ”saknas föräldraengagemang” i skolan. Vi föräldrar är helt enkelt inte välkomna. En av skolans grundprinciper lär vara att en elev ska ha rätt att utvecklas så långt som möjligt och en annan att elevens rätt till utbildning aldrig får bli beroende av vilka föräldrar man har. Moment 22 säger oss här att vi föräldrar ska backa och se på när skolan lämnar Doris bakom sig och vägrar se hennes egentliga kapacitet och möjligheter.

Att vara med i klassrummet kräver förberedelse och tid men betalar sig i en förståelse och delaktighet som är ett måste för alla. Vi lyfter i flock, allt annat blir i mina ögon ett misslyckande. Ett misslyckande för samhället.