Karlstadmodellen och vikten av nätverk. Del ett

Ofta hör jag föräldrar undra över Karlstadmodellen, Iréne Johanssons språkträningsmodell som vi i vår familj började arbeta med när Doris var väldigt liten. När hon Doris gick i andra klass skrev jag en liten uppsats som handlade om just detta och Doris blev min fallstudie. Jag läste igenom uppsatsen nyligen och jag vill gärna dela med mig av den här och hoppas att någon kanske känner sig något klokare och inspirerad. Jag har delat upp den i två delar och här kommer del ett som är en beskrivning av Karlstadmodellen och i del två beskriver jag efter egen erfarenhet.

Mycket nöje!

En elev med Downs Syndrom i klassen – vad gör man?

Syfte

Jag kommer att beskriva den s k Karlstadmodellen med utgångspunkt i min egen erfarenhet. Jag vill också försöka visa att denna modell leder till en inkluderad skola dvs komma ett steg närmre en integrerad samverkan där barn med Downs Syndrom ingår som en självklar del.

Kort historik

En gång i tiden sattes barn med funktionsnedsättning åt sidan i samhället för att gömmas undan offentligheten. Dessa barn ansågs nämligen i princip vara obildbara. På 1800- talet sattes såväl barn som vuxna med funktionsnedsättning på institutioner av olika slag. De barn som ansågs som ”sinnesslöa” men trots allt en aning bildbara uppfostrades på dessa anstalter och gavs en grundläggande utbildning för att kunna försörja sig i framtiden. (S.k. ”lytta” barn hade tidigare varit på vanföreanstalter.)

I slutet av 1800-talet startades Eugeniahemmet, dit personer med utvecklingsstörning inte var välkomna. Personer som var döva eller blinda hänvisades till särskilda döv- och blindskolor. På 1900-talet började man se på funktionsnedsättning som en kronisk sjukdom och man kartlade skillnaderna mellan olika funktionsnedsättningar. Eftersom det nu klassades som sjukdom skulle personalen vara medicinskt kunniga, såsom läkare och sjuksköterskor. Övrig personal kallades vårdare eller skötare. Institutionerna ökade rejält i antal i början av 1900-talet och när Henri Binet konstruerade de första iq-testen, testades också barnens iq. De som hade över 40 i iq ansågs vara bildbara. De med lägre iq fick gå i särskilda skolor, sk idiotskolor. Det lagstadgades 1944 att de som kallades ”bildbara sinnesslöa” skulle få utbildning och tio år senare skulle även de som inte ansågs bildbara få möjlighet till utbildning.

Läget i dag

Tiderna har förändrats men fortfarande finns det både träningsskolor och särskolor trots att man idag arbetar för en integrerad skola. Enligt FNs konvention för personer med funktionsnedsättning ska dessa få tillgång till samma utbildning som alla andra. Den svenska regeringen har sedan långt tillbaka i tiden beslutat att vi ska ha en skola för alla, vilket alltså innebär att den grundsärskola som finns idag håller på att avvecklas, i alla fall så som jag känner den från tidigare år. Alla barnen ska alltså gå i en och samma skola och undervisningen ska vara individanpassad, där varje enskilt barns behov och förutsättningar ska tillgodoses. Gott så!

Hur ser det då möjligheterna ut idag för ett barn med tex DS? Tja, detta är då barn som antagligen inte förväntas nå grundskolans mål och därför rekommenderas föräldrarna att skolan gör en utredning för att kunna erbjuda bästa pedagogiska, psykologiska, sociala och medicinska skolmiljöer. Denna utredning gör det då möjligt för barnet att bli antagen i särskola. (Skulle däremot föräldrarna göra ett annat val, dvs välja att faktisk låta barnet gå i vanlig grundskola enligt grundskolans läroplan så anses detta vara kontroversiellt, trots att det väl faktiskt är just här som förutsättningen för att alla skall ha samma utbildning ligger.) Enligt Skolverkets hemsida ska skolor ta hänsyn till elevers olika behov och uppväga skillnader i deras förutsättningar att nå kunskapskraven. Alla elever ska få ledning och stimulans. Vissa elever behöver extra anpassningar. En del behöver dessutom särskilt stöd. Med detta sagt tycker man att särskolan borde vara ett minne blott.

Idag finns en plan för utredningar som görs av specialpedagoger. Detta är ju fantastiskt positivt med hänsyn till att man ska se till varje barns särskilda förutsättningar och behov. Vi har alltså en strategi för hur våra barn ska placeras. Men hur arbetar man rent undervisningsmetodiskt?

Undervisningsmetodik - Karlstadmodellen

Rent metodiskt finns det ett antal alternativ att ta ställning till. Låt oss ta fasta på en av dessa metoder: Karlstadmodellen, en metodik som jag tycker att det finns mycket för både lärare och föräldrar att ta till sig av.

Detta är en språkträningsmodell som görs till en helhet som hela omgivningen är delaktig i, en ”steget före” -tanke som är väldigt appellerande. Här finns också självklart en överordnad tanke om allas rätt att få lov att lära, utveckla och använda språk.

Karlstadmodellen har utvecklats under ledning av professor Irene Johansson, senast verksam vid Karlstads universitet. Irene Johansson har tillsammans med bl.a. pedagoger och föräldrar arbetat fram modellen sedan tidigt 70-tal.

Karlstadmodellen är inte statisk utan tvärtom under konstant utveckling. Jag tror att det vanligaste har varit att man använt modellen på personer som har Downs Syndrom och skälet är att det är vanligt att det följer en språkstörning med just den kromosomav-vikelsen. Karlstadmodellen är inte bunden till en särskild funktionsnedsättning utan är tillämpbar i alla åldrar och riktar sig till personer med språkproblematik och då inte minst till personer med ett annat modersmål än svenska.

I dag pratar vi mycket om integrering i skolan och samhälle eller snarare om inkludering och där har vi språket som en av de tyngsta faktorerna för att detta ska lyckas. Fungerar inte kommunikationen mellan människor är det svårt att känna sig delaktig i samhället. Att du kan kommunicera innebär att många dörrar i livet och samhället öppnas och därför är det av stor betydelse för många av oss att arbeta med språkutvecklingen. Det är inget nytt att det finns människor som isoleras och utestängs pga språksvårigheter.

Om man ser på karlstadmodellen så handlar den till stor del att baka in språkträningen i det vardagliga livet, varför alla dina kontakter då blir en sorts språktränare. Ett barn har utöver föräldrar och syskon kanske mor-och farföräldrar, släktingar, grannar, bekanta, tanten i affären, farbrorn med hunden osv. Alla dessa är i mötet med barnet en potentiell språktränare och blir per automatik tillsammans ett nätverk kring barnet.

Låt oss nu säga att barnet går i skolan, ja då har vi pedagogerna och barnets andra vuxna kontakter som finns där som resurser. Dessa är inte bara språktränare utan även språkliga och kommunikativa förebilder för alla barn. Tanken i karlstadmodellen är just att ligga steget före eleven och detta betyder att om barnets nätverk vet var barnet befinner sig språkligt och vad som kommer härnäst i skolans läroplan, så kan alla ”rikta” sin kommunikation och därigenom samtidigt ge barnet träning i sitt språk. Genom denna språkträning så ska du få språket i öronen, i munnen, i händerna och dessutom får du veta hur orden ser ut. I öronen genom lyssnandet, i munnen genom att jobba med uttal, i händerna genom tecken och orden genom ordbilder. Detta skapar en helhet och en förståelse för språket. Har du inte ordet i munnen så har du kanske det i handen eller på pappret. Om nu nätverket är informerat och får i uppgift att använda enkla tecken i sin kommunikation med barnet eller när morfar hänger med barnbarnet så kanske de kan lägga pussel eller memory med ordbilder som är aktuella för stunden. Kanske damen i affären skulle kunna lära sig tecknen för de lägsta siffrorna, ett persontecken (dvs att varje individ har ett eget tecken som symbol för sitt namn) till farbrorn och farbrorns hund osv.

Om man sedan tittar på skolan. Vad handlar det om i de olika ämnena just nu? Pratar man om världsreligioner och olika form på vatten? Färgerna på engelska eller subtraktion? Vad kommer härnäst? Hur kan vi förbereda barnet för att hänga med i skolans läroplan, vara steget före och till sist har vi ett barn som sitter i ett klassrum och vet vad lektionen kommer att handla om eftersom hen redan har fått ta del av detta i olika former. Hen är delaktig och lyckas, identiteten och självständigheten stärks. Det bästa av allt är att det skapar en sk win win situation. Alla i nätverket bidrar, gör en insats, lär sig något, utvecklas (listan kan bli lång) och känner att de behövs.

Teckenspråk, TAKK

I dag har man kommit så långt att man i flertalet kommuner, bl.a. min egen, erbjuder pedagoger och förskolepersonal teckenspråk som stöd, tecken som alternativ och kompletterande kommunikation, TAKK. Detta är ett viktigt hjälpmedel när man vill förtydliga kommunikation. Många barn behöver stöd och förtydligande och om man får med sig TAKK från tidig ålder ges barnet en annan trygghet och erbjuds alternativ till det vanliga orala språket som ofta inte är helt utan problem. En annan aspekt är att personalen slipper otacksamma försök att överrösta en grupp barn som är i full gång eller om det handlar om stora avstånd till den du ska kommunicera med.

Tyvärr har jag upptäckt att man i skolans värld har lite svårt för att använda teckenspråk som hjälpmedel. Man tar till det om det finns uttalade behov i barngruppen, men varför inte ta för vana att ha det i sitt kroppsspråk när man jobbar? Om vi nu talar om tex en grupp barn på en förskola så är det i alla fall en sak du kan vara säker på, och det är att gruppen består av olika individer som har olika förutsättningar till verbal kommunikation. För att förekomma, använd TAKK och du har redan nu erbjudit barnen fantastiska möjligheter.

En annan viktig sak är tex hur man närmar sig läs- och skrivarbetet. Vi är så snabba med att dra slutsatsen att det är lättast att lära sig läsa med hjälp av versaler. SKRIVER JAG MED VERSALER HAR ALLA ORDEN SAMMA FORM, men använder jag små bokstäver dvs gemener får varje ord en egen form och jag lär mig läsa genom ”ordbilder” (jämför LTG-metoden). Även om jag inte riktigt kan läsa som mina kompisar så är det en väg om jag kan lyckas avläsa ordet genom ordens form. Om man dessutom färgkodar orden enligt grammatikens regler och låter substantiv vara röda och verben blå i respektive former som triangel, cirkel och kvadrat så får barnet grammatiken och geometriska former på köpet. Allt detta kan förberedas genom att ligga steget före i förberedelsen. Genom ett mindset kan man planera och förbereda barnet på vad som komma skall långt innan tex grammatiken dyker upp i skolan.

Det inger en säkerhet och ett självförtroende till barnet där hen får en stadig grund att stå på. Vi har också den tydliga planeringen. Jag tror och menar att det är viktigt för alla och då framför allt barn att vara förberedda inför vad som komma skall. Man understryker det hela tiden i den sk funkisvärlden, men jag vill påstå att detta är precis det som alla behöver, och framförallt barn. Har man framförhållning blir man trygg och läget blir överskådligt istället för det motsatta dvs att överraskning och känslan av att inte ha styr på läget och på vad som komma skall skapar osäkerhet och dåligt självförtroende.

Idag efterfrågas ett samarbete mellan skola och familj där det förväntas att föräldrar till barnen tar större del än tidigare och engagerar sig i skolgången. När det kommer till karlstadmodellen så är det just här som det största förberedande arbetet ligger. Det gäller att pedagogen i god tid planerar hur det ska se ut i månader framöver så att familj och resten av nätverket får en chans att förbereda.

Referenser

http://www.skolverket.se/regelverk/juridisk-vagledning/elever-har-ratt-till-stod-1.126409, s Sonja Svensson Höstfält: Specialpedagogik 1

https://www.spsm.se/stod/rattigheter-lagar-och-rattigheter/rattigheter-for-personer-med-funktionsnedsattning/,

http://www.karlstadmodellen.se/