I ensamhetens namn (vilken härlig människa du är)

När pandemin bröt ut var det så många som stod totalt ensamma. Ensamma var de kanske tidigare också men nu blev det så definitivt, när man helt plötsligt inte skulle ha fysisk kontakt med andra människor. Jag tänkte mycket på vad det kunde betyda. Bara att hälsa och känna en annans värme genom ett handslag eller värmen utstrålas och som kommer från den du sitter nära på bussen . Att känna doften eller utandningen från en annan. Att där måste finnas en enorm saknad efter något som vi tagit för givet. En saknad efter människor varande i ens närhet. Vår filterfria dotter gav mig en innerlig kram som bara hon kan ge och så satte hon ord på det. -Vilken härlig människa du är!

Det handlade inte om att jag var hennes mamma utan om att jag var en människa och hon njöt av att känna av den mänskliga kontakten man får av just den värme och tyngd som en annan kropp kan utstråla. Hennes pappa bukar säga att få en kram av henne det är som att tanka, få nyladdade batterier helt enkelt.

Idag är vi i princip tillbaka i det gamla med handslag och kramar men erfarenheten gör att tanken ändå skaver. Jätte många människor är ju faktiskt ensamma alltid ändå. Människor som inte har anhöriga eller nära band. Människor som inte får vara med och bli inkluderade.

Att få lov att ha någon i sin närhet som faktiskt ser och hör dig och intresserar sig för hur du mår och vill höra dina tankar är inte självklart. Inte heller utan pandemi. När ensamheten inte är självvald är den bottenlös men ändå känner jag att idag får du lov sitta bredvid någon annan och känna närvaro och värme trots att du egentligen är ensam.