Påminnelse till mig själv!

Tänk vad vi har varit oroliga för vår lilla tjej i alla år. Oroliga för att hon skulle försvinna. Hon var så liten och med en svag liten röst och med en fantastisk känsla för äventyr. Tyvärr har konsekvenstänket och lokalsinnet inte varit lika välutvecklat som äventyrslusten. Vi i familjen utvecklade någon sorts tyst kommunikation kring Doris och hennes förehavande så vi hela tiden hade koll på var hon var oavsett omgivning, både hemma och när vi var borta. Vi tränade på att hon skulle ropa -Här är jag! Varje gång vi kallade hennes namn. Det funkade egentligen alldeles utmärkt så när som på det lilla problemet att när man kommer ut bland folk och liv så blir det väldigt svårt att höra. Hon susade iväg i alla lägen, inte för att sticka från något utan för att komma till nya ställen. Hennes ”nyss” har alltid varit här och inte där. Dvs det finns ingen väg tillbaka utan det är nuet som gäller. Befriande tanke, egentligen!

Åren har gått och istället för att susa iväg i full fart som hon gjorde förr i jakten på nya spännande upptäckter har hon lugnat ner sig och är idag betydligt försiktigare och även om familjens tysta kommunikation och radar fortfarande är aktiv har vi vant oss vid att hon är så mycket mer ”redig” nuförtiden. Det tar nu lite längre tid innan ”larmet går”.

Helt plötsligt så stod vi där och jag hade gjort bort mig i min tanklöshet. Min man och jag var upptagna med vår lilla sommarstuga som skulle städas. Doris sa att hon hade tänkt att ta en promenad. Stugan ligger i ett otrafikerat stugområde och jag var upptagen och gjorde ett snabbt överslag. Jag beslutade mig för det det inte skulle vara något problem eftersom hon är stor och hon har varit runt en hel del i stugbyn, särskilt med sin lillebror. Hon lovade att hålla sig inom området, sa att hon skulle gå mot havet och att hon hade telefonen med sig.

När min man som var lika upptagen som jag frågade efter henne en stund senare. Då hon inte kommit tillbaka så tänkte jag att jag kanske skulle hämta henne. Jag kikade ut och såg henne inte. Ringde henne för att kolla läget. Nja, då visste hon inte riktigt var hon var. Jag gick i riktningen dit vi var eniga om att hon skulle ha gått. Ingen Doris. Jag kom igenom stugområde och nästan framme vid havet, ingen Doris. -Vad ser du för nånting Doris ? -Eh, träd, träd ,träd!

Oj! Jag var av med henne. Igen! Det var länge sedan sist men jag kände så väl igen känslan. Paniken steg och jag började springa. Träd!? Runt området är det skog! Hur fasen skulle jag göra nu? I nästa stund sprang jag på andra hållet. Förbi stugan och min man som stod som ett frågetecken medan jag ropar -Hon är väck! Checkat där, checkar här!

-Är det bara träd du ser, frågar jag Doris i telefonen. -Mm, träd, träd, träd och en lekplats.

Lekplats? Helt plötsligt visste jag var jag kunde hitta henne. Och visst fanns där träd men inte så ruskigt många utan där finns betydligt mer lekplats än träd.

Nä, hon var inte långt borta men man påminns. Hur säker hon än verkar och låter måste jag komma ihåg att hon inte hittar, ser som en kratta och fortfarande är sugen på äventyr.

Sextonåringen som är så bra på så många saker vaggar in oss i en falsk säkerhet och plötsligt blir vi påminda om att, just det, denna resan är lite annorlunda.

Just det, en sista påminnelse. Måste aktivera appen hitta på hennes mobil.