Dessa underbara syskon
Har du tur så har du syskon och har du ännu mer tur kan det vara den längsta relationen du har med en annan människa i ditt liv. Jag vet att det kan se så olika ut och jag vet också att man inte måste älska varandra bara för att man är familj. Jag hade tur! Min storebror och jag gillade varandra skarpt trots att vi ofta stod väldigt långt ifrån varandra i en del frågor. Det vi hade var bakgrund, referenser i inte minst doft och ljud och en förståelse för var den andra kom ifrån. Vi hade båda en stor passion för både musik och mat. Samtidigt fanns det saker som jag varken kunde eller kanske ville förstå men jag respekterade dem. Det var liksom att han och de sakerna ingick i paketet. Jag visste att han var där som bara en storebror kan vara.
Jag hade någonstans räknat med honom och jag tror jag tog honom lite för givet. Han och jag skulle tillsammans se om våra föräldrar när de blev äldre och vi skulle kompromisslöst vara syskon hela vårt liv. Nåja, nu tog hans liv i denna form slut alldeles för tidigt och det blev naturligtvis inte som jag tänkt eller trott. Det blir det ju aldrig, eller hur? Plötsligt var han borta och nu har det gått en del år och saknaden kommer över mig så klart. Jag tänker sällan på den dagen han försvann utan jag tänker på den tid vi hade gemensamt. Jag tänker på den med stor glädje. Vi hade nämligen en bra tid. Det var en bra tid! Vilken enorm förmån att få lov att blicka tillbaka på det sättet. För mig är han ständigt närvarande och jag upplever hans sällskap och stöd . Inbillning? Tja, och? Huvudsaken är hur jag valt att förhålla mig och finner ro i det.
Varför skriver jag nu om detta kanske du undrar? Jo, när barnen var mindre gjordes nämligen en liten radiodokumentär på UR för barn om hur det är att vara syskon till ett barn med funktionsvariation. I funkisvärlden känns det kanske extra viktigt men lite svårt att fundera över syskonfrågan och syskonrollen. Det blir på något sätt betydligt känsligare och där ligger kanske ännu mer hopp och önskan om att syskonen får en bra relation i framtiden. Det svåra som man helst inte vill tänka på men som man kanske ändå måste relatera till ibland. Om man vet med sig att ens barn är beroende av andra människors goda vilja, stöd och närvaro i framtiden som när man som vi har ett barn med Downs syndrom och funktionsvariation blir syskontanken mer påtaglig. Vår ambition är att våra telningar ska få möjlighet att inte minst förverkliga sig själva samt få växa och utvecklas på sina egna villkor och takt. Samma önskan som vi har för Doris. På ett sätt inte konstigare än så och på ett annat lite svårt att tänka på utan att känna ett styng av oro. En sak har vi som föräldrar i alla fall lärt oss och det är att inte ta ut allt i förskott. Ta en dag i taget, göra vårt bästa för att ”klä på” och rusta alla tre för framtiden. Det blir förmodligen inte som vi tänkt oss likt förbaskat.
Vår äldsta grabb var vid radioinspelningen 9 år och han berättade på det där självklara och villkorslösa sättet om hur det var att vara storebror till Doris. Precis som bara en storebror kan.
Viktigt och fint på många sätt.
