Jag är en usel väninna!
Jag är en usel väninna. Jag hör inte av mig, jag tackar nej och tror mig inte ha tid. Jag felprioriterar. Helt enkelt av skäl som jag inte förstår själv . Det är precis som om varenda lediga minut jag har från jobbet redan är uppbokad eller så har jag helt enkelt inte orken att ta in mer än jag måste. Ändå finns det vänner i mitt liv, konstigt nog. Dessa bedårande varelser som på något märkligt villkorslöst vis känner mig och ställer upp på mitt usla asociala beteende. Jag är liksom inte den pyssliga och bekräftande typen och har tex aldrig skrivit något så enkelt och självklart som ett julkort i hela mitt liv och ändå har jag fått en del sådana själv och blivit gränslöst glad varje gång. Särskilt de julkort som varit alldeles personliga. Allt ifrån foto till, broderi till egengjorda pussel och målningar. Min mamma gjorde personliga egenritade julkort många år. Hon lade ner mycket gediget arbete på detta och jag minns att detta pratades det gärna om. Hennes fina julkort.. och jag som aldrig skrev några men har vänner kvar ändå. Nåja, en av mina absolut närmsta vänner bor väldigt långt borta men det är faktiskt henne jag träffar oftast. I perioder har vi träffats nästan varje vecka. Vi har känt varandra i över 30 år. Hon har aldrig träffat mina barn och endast en gång har hon snubblat över den person som blev pappan till de där barnen. Det var väl i fyllan och villan på en Lundakarneval i början av 90-talet vill jag minnas. Hej hej!
Detta är en helt fantastisk relation egentligen. Vi ses, skrattar och gråter intensivt och sedan åker vi hem till våra liv igen. Denna häftiga ventil är för mig helt obetalbar och jag gläder mig lika mycket varje gång vi ses. Vi följer med i varandras förehavande i upp och nergångar med fullt fokus. Här finns det nämligen alltid tid och vi vet att vårt samtal fortsätter inom kort. Jag vet med säkerhet att vår relation inte hade varit som den är om vi levt i samma del av världen eller kanske tom som grannar. Jag har tur som får lov att dela en väldigt stor del av mitt liv med henne trots att hon knappt mött min goda hälft eller träffat mina telningar.
Nu kan jag inte lova något till någon men jag ska försöka att samla ihop fler av mina vänner och kanske inte skriva julkort men åtminstone slå en signal.
Man ska vara rädd om sina vänner.
Min farmor sa med jämna mellanrum att det var dags att ge sig ut för att rekrytera. De dör ju allesammans sa hon, därför måste jag rekrytera nya vänner.
