Det gemensamma lyssnandet.
Det är sommar, ungarna är lediga och vi föräldrar har semester. Det blir små utflykter, middagar och umgänge. Stilla och lugnt. En del av detta med semester är att lyssna gemensamt.
Vi kör inte långt men när vi kör försöker vi ha ett gemensamt lyssnande för att vi ska dela upplevelsen. Vi har lyssnat på massor genom åren och vi har försökt hitta saker som passat vid olika tillfällen i livet. För många år sedan när Doris var 1 år gammal körde jag upp till Dalarna med barnens morfar. Vår äldsta grabb som då var 5 år skulle ha någon form av underhållning som även skulle funka för morfar och mig. Det hela slutade med Sune böckerna och vi skrattade tillsammans hela vägen upp till Dalarna.
För kanske 20 år sedan satt jag i en lånad bil med en god vän på ett litet uppdrag. Vi skulle nämligen köra upp från Ängelholm till Piteå mitt i vintern för att stanna på 10 olika ställen och pumpa upp plastfotbollar. Det blev många timmar i bil och då hade vi en enorm tur eftersom det i bilen låg ett par cd-skivor med Trolles trafikklubb av Michael B Tretow. Fyndigt, roligt och vänligt. Något som vi aldrig hade upptäckt om det inte varit för denna biltur. Min vän och jag är nämligen barn av Televinken. När jag sedan fått egna barn har jag naturligvis köpt alla cd-skivorna och häromdagen då vi gjorde en utflykt till Den blå planet i Danmark körde vi trolles trafikklubb igen på bilstereon och glädjen och nostalgin i det gemensamma lyssnandet var total.
När jag växte upp bodde jag i ett hus med köket i hjärtat av huset och en öppen planlösning gjorde att radion var med i centrum. Mamma lyssnade på P1. Den stod på när hon rörde sig i det området och mest av allt minns jag radioteatern. Det blev ganska jobbigt ibland när man inte var del i historien utan istället blev det snuttifierat bröl och stök. Konstigt nog var ju radioteatern sällan glada historier utan tvärtom. Det var ett jäkla liv..
Att ha det i bakgrunden var alltså ingen hit men att lyssna aktivt i huset var spännande och stora svenska skådisar visade sin skicklighet och jag, jag kände igen alla rösterna.
Pappa han slog alltid över till P2 när han rörde sig i husets hjärta. På så sätt fylldes huset med två helt olika kanaler som definitivt inte skulle valt själv men det blev ett gemensamt lyssnande som gav mig väldigt mycket. Inte minst musikaliskt.
En annan gemensamhetslyssning som många av oss vuxna har haft genom åren är sommarpratarna. Jag tror tyvärr att detta var något som var vanligare förr när programmet gick på en speciell tid och transistorradion stod bredvid målarprojektet eller vid badhandduken på stranden och skrålade ut sitt sommar sommar.
Ett av de längsta garv jag har haft i mitt liv var när jag 1986 hörde Magnus Ugglas självironiska tankar kring starten av hans karriär med de första spelningarna och om hur han jobbade hårt med att försöka impa på David Bowie. Jag var ensam den första gången jag lyssnade men var inte ensam i det stora. Vi var nämligen många som kunde citera Magnus Uggla och hans sommarprat och skrattet ekade vidare.
Jag tog mig tid att lyssna igen som 52-åring och kunde torrt konstatera att programmet var en spegling av sin tid och det var betydligt roligare 1986 för en 16-åring men jag kan fortfarande citera stora delar av Ugglas sommarprat och jag är ganska säker på att jag inte är ensam. På något sätt var världen och utbudet mindre så de gemensamma referenserna vi hade var nog fler på den tiden.
I dag tror jag kanske att man snarare lyssnar ensam i lurar och upplevelsen bliver inte delad på plats men ändå med hela Sverige som lyssnar en och en och därefter berättar och tipsar varandra om sina lyssnarupplevelser. Många liksom jag får upptäcka nya profiler och sidor varje år och många av oss minns tydligt historier och tankar som berättats. Varje år får i alla fall jag en eller två förälskelser. I år kärade jag ner mig i Staffan Westerberg. Vem kunde ana att jag skulle bli så berörd av storpotätens fader?
Denna sommaren har vi fastnat i Nattkorpen. Denna har vi andäktigt lyssnat på och tillsammans njutit av spänning och äventyr. Nattkorpen är skriven av Johan Rundberg och för den har han fått August-priset. En riktigt spännande historia i värsta deckarstil som utspelar sig i Stockholm på 1800-talet. Vi lyssnar på en dramatiserad uppläsninging från UR (Utbildningsradion) och vi är helt trollbundna.
Det gemensamma lyssnandet som ger en gemensam och omedelbar upplevelse.