Det blev en film (Karlstadmodellen och vikten av nätverk del 4)
Nu har Doris gått i högstadiet i snart 3 terminer. Årskurs åtta går hon i och hon har gått på samma skola i alla år. Hon är en ganska känd profil vid det här laget och jag antar att det inte beror på att hon är en så glimrande personlighet utan det är nog tyvärr så att hon är känd för att vara den där lilla tjejen som vinglar fram med ostadiga steg och som pratar tyst, fnittrigt och hemlighetsfullt med någon som andra inte kan se. Hon har nämligen ett konstant sällskap som verkar väldigt trevligt och Doris och hennes osynlige vän, ibland flera vänner, har alltid väldigt mysigt. En del, kanske ytterst få personer i den ”riktiga världen” har tagit sig tiden att fördomsfritt förstå och märka Doris kvickhet och humor som är så rapp att vi ofta inte ens snappar upp skämtet förrän långt efteråt.
Igenom grundskolan har Doris väg kantats av nätverket dels bestående en resursperson som har en så otrolig känslighet att de nästan utvecklat ett helt eget språk tillsammans, dels pedagoger, dels oss anhöriga samt en handledare i Karlstadmodellen som vi haft som utgångspunkt. Ett nätverk som kom att förstå att här arbetar vi med en metodik som alla barn skulle kunna dra nytta av och som hade förmågan att fånga tanken och implementera den på andra.
Inför högstadiet försökte vi verkligen förmedla den stora framgång som metodiken faktiskt har inneburit i vår dotters fall. När sedan Doris började sjuan och efter att skolan hade intalat oss och sig själva att vi inte behöver någon Karlstadmodell här utan att vi klarar detta så galant själva så sitter vi här nu med en film. Jaha, en film?
En stor del av metodiken i Karlstadmodellen är nätverksarbete och förberedelse. Det är framför allt detta som vi kämpat för sedan skolan förklarade för oss att kompetensen där var tillräcklig. Nu har det som sagt snart gått tre terminer i högstadiet och vi upplever att det är oerhört svårt att upprätthålla en kontakt och kontinuitet med skolans arbete och hemarbetet utan en vettig struktur.
Nåja, den där filmen kom till eftersom Doris hade ett SO-prov inplanerat. Detta hade hon pluggat för i ganska lång tid och när det var dags för själva prov dagen var hon mer än redo. Pga allmänt stök och bök med sjukdomar och personalbrist var det inte optimala förutsättningar för provet men när jag förhör mig hos pedagogen om hur det gick får jag till förvåning svaret att Doris hade fått några utvalda frågor och sedan var svaren utlagda framför henne.
Det är väl kanske så att man inte förväntar sig att en liten person som Doris får godkänt i ämnet men jag är ganska övertygad om att det finns fler barn därute på skolgården som man misstänker inte heller får godkänt denna gång. Jag menar inte att metoden skulle vara fel, men jag anser att det är djupt beklagligt att ett barn som jobbar så mycket och faktiskt är förhållandevis bra på ämnet förminskas genom att inte utmanas på rätt nivå, få möjlighet till att visa sin kunskap och få ett värdigt avslut på kapitlet. Det jag misstänker är att hennes lilla person trycks ner av fördomar och okunskap kring inte minst Downs syndrom.
Vi föräldrar har tryckt på och faktiskt erbjudit skola och pedagoger fortbildning genom att betala handledare i Karlstadmodellen. En modell och metodik som jag är helt övertygad om är användbar i många sammanhang i skolans värld. Vårt nätverk kring detta är idag tyvärr ganska litet av olika skäl varav ett faktiskt är avsaknad av skolans medverkan. Vårt nätverk består faktiskt av i dag av vår lilla familj och vårt förberedande arbete i hemmet. Doris har också två bröder, en äldre och en yngre, som är med och stöttar i arbetet de olika ämnena i vår vardag. Vi diskuterar och pratar om ämnet som en naturlig del av livet. Något ska man ju ha att prata om, eller hur? Att diskutera så att alla är delaktiga och får höra olika varianter och erfarenheter.
Doris har fått med sig så mycket och det är ovärdigt att hon inte får visa ordentligt vad som uppnåtts som de andra eleverna. Så, detta var anledningen till att det blev en film. Doris pappa Björn gör provet med henne och jag tycker att den borde ses av fler än en pedagog som sorgligt nog underskattade hennes förmåga så grovt.
Mycket nöje!
