Vem fan vill ha ledsna lår?

Så står jag där naken framför spegeln och granskar min 52-åriga kropp. Drar lite i skinn och valkar, vänder mig om och konstaterar att den där rumpan ser mer trött än fyllig ut. Lyfter en solbrun arm och blir lite störd när jag ser den gasblåa volangen som vaggar under. Jag som alltid varit så glad och nöjd med mina armar och axlar. Nu tänker jag snarare att det där med ärmlöst och linne inte längre är för mig. Lite förvånad är jag över att kroppsfettet har omplacerat sig och nu har sitt häng på nya breddgrader. Jag är inte helt säker på att jag är så glad över de nya placeringar som uppstått.

Jag som trodde att jag kanske uppfattades som någon i 45-årsåldern men nu ser jag ju klart och tydligt att där står en 52-åring framför mig i spegeln. Hon påminner visserligen väldigt mycket om den yngre men den äldre versionen ser just äldre ut. Jag ler mot mig själv och tycker att mina mungipor kämpar så hårt för att ta sig upp och det hela slutar med att de istället drar sig neråt av utmattning.

Lite sorgligt men ser också en vuxen kvinna med både pondus och erfarenhet. Jag tänker att det nog kunde varit värre och att jag faktiskt skiter i vilket.

Plötsligt får jag syn på mina lår. Vem fan vill ha ledsna lår? Jag blir genast nerdragen igen. Jag släcker lampan och lyssnar på resten av huset och konstaterar att ingen är utanför badrummet så jag kan säkert tassa ut naken utan att någon ska drabbas. Jag smyger genom vardagsrummet i min födelsedagskostym i hopp om att inte bli upptäckt när jag plötsligt hör en liten röst som säger -Hej mamma! Vad fin du är! Det är Doris som fått syn på mig från soffan där hon satt. Jag hade inte lagt märke till henne och hennes spontanitet som hon absolut inte skulle få för sig att lägga band på tog sig ton när mamman försökte glida in i sovrummet för att packa in sin kropp i något som kamouflerade det mesta.

Bam! Där satt den! Jag inser att det är nu jag har chansen att välja hur jag ska förhålla mig. Det är nu jag bestämmer mig för vad som är viktigt och det är här som jag känner att jag är ”go nock”. Tänk om alla kunde få möjlighet att bli betraktad på detta filterfria sätt trots att man fått ledsna lår.