Han drar nu!

Så kom dagen då det var dags för vår äldsta grabb att flytta hemifrån på riktigt. Så underbart, härligt och spännande. Så fruktansvärt skrämmande och definitivt. Han som varit vår ”extra vuxna” länge och som helt enkelt funnits och varit i huset med en sådan självklarhet som bara han kan. Vi har sett honom mogna och axla rollen som storebror till två mindre syskon varav den ena inte riktigt följer den där gängse utvecklingen och den andra är så mycket yngre än honom själv. Ett så pass stort gap mellan dem att han inte varit storebror utan en fucking idol.

Att få lov att ha honom har inneburit en väldig frihet för oss föräldrar. En frihet som man annars tar för given i en familj där allt följer den sk normala utvecklingen. Tiden går ju på många sätt långsammare för oss eftersom vi lever lite i ett limbo där Doris faktiskt behöver en vuxens stöd och extra öga. Känner en enorm tacksamhet och glädje över den tiden som varit här. Det gav oss föräldrar en viss frihet, banden har stärkts på många fronter och tiden har varit väldigt väl investerad.

Killen som axlar idolrollen som alltid har sett sig själv som en absolut ledare och tagit ansvar i alla lägen. Visat väg och stöttat med sina syskons bästa för ögonen. Nu är det dags för honom att släppa taget om sin flock och utforska nya områden. En tid lämnas bakom oss och en annan har startat.

Känslan för hans seriositet och engagemang kan höras i en liten radiodokumentär som gjordes för barn på UR. Den är en liten kvart lång och han var då nio år gammal. I den berättar min idag 2 meters grabb om hur det kan vara att ha en lilla syster med downs syndrom. Ett ljuvlig liten titt i hans verklighet, som den var då. Har man tur kan syskonen var de människor som man har längst relation med i livet. Coolt, va?

Ta dig tid att lyssna vet jag och allra bäst vore det om ett syskon i samma sits får höra den. Länk till UR

https://urplay.se/program/183260-hemma-hos-oss-david

Mycket nöje!