De missade både tåg och poäng. (Karlstadmodellen och vikten av nätverk, del 7 och den absolut sista delen)

Nu är det slut. Doris har fullföljt hela grundskolan och gick ut den 12e juni i år och jäklar vilket bra jobb hon har gjort. Tänk ändå, alla dessa år som hon har knocklat på och älskat sin skola, skolan som har varit hennes självklara arbetsplats i nästan hela hennes liv. För det är nämligen precis där hon upplevt lärande och kamratskap. Hon har trivts i både miljö och sällskap.

Samverkan mellan skola och föräldranätverk har emellertid varit tudelat. Samverkan var en succé genom lågstadiet och lite av en kamp genom mellanstadieåren, men i högstadiet blev det tvärstopp. Vårt föräldranätverk bjöd på kompetensutveckling och nya pedagogiska möjligheter genom vår handledare i Karlstadmodellen, allt för att ge Doris så stora möjligheter som möjligt med sin skola.  Men med pedagoger och skolledning som visade sig vara enkelspåriga och inte förstod vikten av samarbete mellan familj, elev och skola blev det svårt. Denna del av skolideologin klingar lite falskt idag.

Det är ju just det som är grejen: ”Samarbete”. Detta som kändes fungera bra i de lägre klasserna försvann i ett högstadium som kändes som om det skulle vara en mur mellan pedagoger och föräldrar, vilket jag snarare ser som ett stort misstag eftersom det är här det finns möjlighet till förankring i allt från inlärning till sociala förmågor. Tvärtom menade skolan att detta var något som de skulle reda ut själva, Karlstadmodellen med handledare var helt enkelt inte välkomna. Resultatet blev smygande och undvikande pedagoger som inte visste hur de skulle bete sig och någon form av specialpedagogisk ambition och fördom om att inte utmana för mycket. Doris är ju trots allt ”utvecklingsstörd”.

Jag tror att skolan är låst vid sina mätbara mål, som E eller F och i Doris fall missade man fullständigt poängen. Det var vägen mot grundskolans mål som var syftet, inkludering och delaktighet, inte ett mätbart resultat för att siffror ska redovisas.

Nåja, det fanns faktiskt någon ljuspunkt här. För det första hade Doris en otroligt rutinerad och synnerligen professionell idrottspedagog som med en fantastisk integritet, framförhållning och inte minst en genuin förståelse för lik-och olikheter och förutsättningar. Här, på idrottslektionerna fick Doris delta på sina egna premisser och viktigast av allt, hon togs på allvar. Ljuspunkt nummer två var SO-läraren som så småningom förstod hur viktigt detta var, att Doris fick utmanas och en chans att lära sig mera inom SO-ämnena. Detta gör att Doris möjligheter till kommunikation ökar här, nu och inte minst i framtiden. Ju mer orienterad man är i de ämnena som gemene man lär sig, ju större är sannolikheten att Doris kan referera till sina kunskaper och erfarenheter. Detta är naturligtvis också ett sätt att berika hennes språk. Ju rikare språk desto större möjlighet har Doris att uttrycka sig.

(En liten del av det som skolan nu har efterfrågat har varit Doris möjligheter att jämföra, se för- och nackdelar i de olika ämnesområdena, men kanske om man hade gett Doris mer krut så kanske det hade varit något som inte hade varit helt omöjligt att uppnå).

Tyvärr är det nog så att skolan gjorde det som vi försökte förhindra med hjälp av bla Karlstadmodellen, nämligen begränsa Doris. Begränsa genom att till slut falla in i en sorts ”laisse fair” där inkludering i klassrummet i princip var bortrationaliserat samt att ta till youtube som muta och utfyllnad titt som tätt. Jag önskar för Doris, skolan och oss föräldrars skull att skolan hade tagit ett klokare beslut och låta Doris få fortsätta sin metodik och Karlstadmodellen, för där låg dels grunden och dels förutsättningarna för att Doris skulle bli så väl påklädd som möjligt.

Jag hoppas att skolan tänker ett snäpp till vid nästa tillfälle och istället för att uppfinna det hjul som redan fungerar, spika ihop ett kantigt som går skevt. Jag får verkligen hoppas att skolan kommer att utmanas igen och då utgår jag ifrån att skolchef, pedagoger och övrig personal tackar sin lyckliga stjärna, att de får en ny möjlighet att fånga den poäng jag talar om, nämligen lära nytt, ruskas om och utvecklas till nya höjder. Två missade tåg är två tåg för många. En del saker har varit extra svåra för Doris och då har det handlat om att jämföra och analysera. Men någonstans handlar det ytterst om attityder och mod från lärarens sida. I det här fallet var det någon lärare som hade mod och pondus att ta fatt i problemet. Varför var de bara två?