Hormonellt katastrofområde

Herregud, vad är det som händer med mig? 

Helt plötsligt kom det bara… Dessa vallningar. Klimakteriet! 

Det var väl varken farligt eller särskilt oväntat egentligen, men helt plötsligt kände jag inte igen min kropp. Jag svettades och svettades ännu mer och mitt fokus blev konstant kidnappat av dessa stunder där jag höll på att smälta ner alldeles. Jag var 49 år, investerade i solfjäder och var mycket irriterad. Alla har vi hört talas om hur det bara händer helt plötsligt. Det kommer och vi ska igenom det och det enda vi kan göra är att ta hormoner och kan vi leva vidare som om inget hade hänt. Det sägs att förfarandets längd, start och kraft går i arv så jag passade på att förhöra mig hos min mamma när hon var i absoluta sluttampen av livet. Hon tittade väldigt förvånat på mig och sa något i stil med att det hade hon inte en blekaste aning om med tanke på alla hormonplåster som hon gjort gång på. När jag tänkte på det i efterhand gjorde det mig faktiskt lite ledsen att hon inte visste för någonstans är det ju något som händer och sker i kroppen som hon missade. Jag tänker att det är ju bara denna gång jag får veta och uppleva det. Kanske en del tycker att det är dumt och korkat men jag vill gärna ”uppleva” min kropp hela vägen. Det är denna kropp jag har och i den lever jag. Så mycket tid har susat förbi där jag inte registrerat vad som hänt men nu får det vara slut med det. Nä, inga hormoner skulle jag ha och jag bestämde mig för att själv ta tag i saken.

Det kunde inte vara riktigt att jag skulle hamna i denna situation som vallningar, trötthet och torrhet (Ja, jag var ju helt enkelt ett hormonellt katastrofområde) i ett och inte ha en chans att påverka utan att ta hjälp av hormoner ute ifrån. Hur tänkte jag då här? Varför skulle jag nu inte göra det om jag nu tyckte att det var så besvärligt? Tja, det var kanske tanken på att skjuta på problemet som jag ogillade eller var det helt enkelt så att jag inte ville att någon skulle profitera på mitt tillstånd utan att jag försökt påverka själv.

Mitt sökande började och jag kunde konstatera det var inte imponerande många böcker jag hittade i ämnet, konstigt nog. Min situation var knappast unik och råden om att ta hjälp av hormoner var fler än alternativen. Till slut hittade jag faktiskt lösningen på mitt nattduksbord i en hög med böcker som jag hade på vänt. Jag hade fått boken av min man nästan ett år tidigare men hade inte valt att läsa den förrän nu. Boken Hälsorevolutionen av Maria Borelius blev mitt, liksom för många andra startskott och inspiration. I den läste jag om hur man genom att satsa på antiinflammatorisk kost kan dämpa klimakteriesymptom. Nu jäklar!

Jag hade nosat på antiinflammatorisk kost tidigare men jag hade också känt att det var lite oöverskådligt och tungt. På något sätt var jag nu så trött på min situation att jag satsade 14 dagar för att se om det kunde ge resultat. 2 veckor är ju ändå något som är begränsat och jag hade ett tydligt mål med mina ansträngningar. Sagt och gjort, i augusti 2019 startade jag för att se om jag kunde förändra min svettiga tillvaro och mitt mående med hjälp av förändrad kost.

Jag har alltid varit väldigt målinriktad och när jag väl har bestämt mig så är jag ganska svår att stoppa. Jag började helt enkelt med att fokusera på vad jag skulle äta i stället för att lura på vad jag inte kunde äta. Jag skulle hålla det så enkelt som möjligt och inte krångla till det med en massa nya recept. Ok, fram med bra protein, bra fett och schyssta kolhydrater. Jag hade ett favoritrecept som jag använde mig av som en slags förebild.

Förebildslax med koriander och avokado

Förebildslax

• En fin bit lax

• Olivolja 

• En klyfta vitlök 

• Paprikapulver

Sätt ugnen på 200 grader och lägg laxbitarna i en ugnsfast form. Häll på olivolja och pressa över vitlöksklyftan för att därefter krydda med paprikapulvret. In i ugnen med laxen ca 25 min

• En kruka koriander

• En avokado

• En halv rödlök

• Olivolja

• En pressad lime

• Flingsalt

Hacka koriandern grovt och lägg i en skål. Gröp ur och skär avokadon i bitar. Strimla rödlöken och blanda allt försiktigt med limesaften och olivoljan. Strö över flingsalt .

Dessa två veckor bestod frukosten alla dagar av ägg i någon form i sällskap av sallad med fett i form av olivolja.  Kanske lite tråkigt men här var det inte fantasin som var viktig utan att jag skulle genomföra mitt projekt och att jag förhoppningsvis skulle känna mig mer balanserad. Jag mådde rätt dåligt de första dagarna. Rastlös, sur och otillfredsställd. Väl inne på fjärde dagen kände jag mig mycket bättre. Mitt annars så starka sötsug försvann och det blev med ens mycket lättare att hålla rak kurs.  Vid detta laget kände jag att dessa två veckor inte skulle bli något problem. Maten var enkel men god, faktiskt.

Jag har en historia som så många andra där jag har försökt att hålla igen av olika skäl. Då har jag alltid blivit i det närmaste blivit fixerad av mat och dessutom upplevt en konstant hunger. Nu var det plötsligt något annat. Kanske var det för att min målsättning var en annan denna gång. Det var inte viktnedgång jag var ute efter utan jag ville må bättre rent allmänt och då inte minst försöka göra något åt klimakteriesymptomen. Om jag sedan skulle gå ner ett par kilo eller två på köpet hade det bara varit välkommet.

När jag efter genomförandet av min testperiod av inflammationssänkande intag var jag förbluffad. Mina svettiga nätter och stunder där jag hölls som gisslan av mina värmevallningar var nu i princip obefintliga och i stället kände jag mig piggare och gladare än på väldigt länge. Jag var av med sötsug och hunger. För första gången med alla matvarianter och dieter så kände jag att här vill jag vara. Jag vill vara här och känna mig mätt, nöjd och ha möjlighet att tänka på andra saker än vad min kropp skrek åt mig. – Jag är hungrig! -Jag svettas! -Jag håller på att krypa ur mitt skinn!

Det här var verkligen något jag ville göra. Sagt och gjort. Det har varit min livsstil sedan dess och jag ångrade inte det en sekund. Tvärtom, när jag inte håller mig borta från de triggers som gör att jag ångar i gång så är det verkligen inte värt det. Därför blev det en livsstil som jag har kommit att anamma.

Egentligen är det ju hur självklart som helst. Om ditt bränsle är infamationsframkallande så mår du inte bra. Tar du bort den typen av mat så är det lättare för kroppen att kappera. 

Olika faser igenom åren har varit olika och de har avlöst varandra och sett väldigt varierande ut beroende på tid och plats i livet. I dag måste jag säga att jag tvivlar på den självklara odödlighetsattityd som jag en gång hade och är därigenom mer försiktig. Nu för tiden vågar jag knappt gå i skogen med dubbelslipade glasögon eftersom jag är rädd att falla. Men å andra sidan behövde jag inte dubbelslipning när jag var yngre.