Att inte ta sig tid

Man kan inte springa på alla bollar jämt och ständigt. En del bollar är lätta att ge sig på, andra lite svårare. En del bollar känns oöverskådliga och en del missar man helt enkelt. Att vara förälder innebär i mångt och mycket just att fånga de tillfällen som uppstår för att försöka lära barnet allt som är viktigt här i livet. Smått som stort.

I den ”normalstörda” världen förändras spelreglerna efter hand och bollen blir rundare och lättare att springa på med tiden och plötsligt tar matchen slut och ungen klarar sig själv.

I funkisvärlden tar det betydligt längre tid som regel och en del utmaningar blir kvar länge. I vårt hem handlar det som regel om samarbetet. Doris är suverän med sin förmåga till att hitta tillfällen att hjälpa till på. Tackar du nej till hjälpen missar du bollen. Träna, träna och träna inför framtiden och för att skapa så stor självständighet som möjligt. Klart att vi tackar ja även om det tar längre tid. Det är ju tiden det handlar om. Tid, energi och om att vara konsekvent. Det kan vara rätt tufft år ut och år in kan jag tillägga. Det är här den stora utmaningen ligger. Att hålla i och hålla fast i sitt ”Vad bra att du kom! Du gör precis den insats jag behöver!” när man egentligen tänker ”Nämen för hel…te, kan jag inte bara få göra detta snabbt och lätt utan den så välvilliga hjälpsamheten?”

Häromdagen insåg jag en grav miss som vi föräldrar gjort utan att ens reflektera över det. Just en sådan grej där vi helt missat tillfället att just springa på den där bollen och ta tillfället att just träna på en situation. Någonstans i bakhuvudet hade just denna situation sett som oöverskådlig i alla år eftersom Doris balans och syn inte helt verkar samarbeta alltid. Det handlade nämligen om att se det där tunna rörliga strecket som man absolut inte ska trampa på när man ska ta sig upp och ner i en trappa som rör på sig samtidigt som man ska hålla i sig för kung och fosterland.

Vi bor på landet och har ett väldigt lugnt familjeliv som gör att just rulltrappan är ett ganska ovanligt inslag i vår dotters liv. När det väl är dags för en sådan åktur är det för mycket folk och för lite tid. Då är vi på väg och en del bollar bortprioriteras. Rulltrappan var tydligen en sådan boll och det stod inte klart för mig förrän jag stod framför en helt folktom entré på Ikea. I normala fall skulle jag helt resolut tagit hennes lilla hand och lotsat henne ombord på den rullande pjäsen och hållit ett stadigt tag tills slutdestination blivit nådd och jag lotsat av henne igen.

-Doris, vad skulle du valt om du var ensam här? Trappa, hiss eller rulltrappa?

-Rulltrappan, så klart!

-Kan du det då?

-Näe!

Jag kände att här hade vi totalt misslyckats som föräldrar och inte tagit oss tid att lära ungen att åka rulltrappa. Herregud, hon blir ju 16 år i år!

Sagt och gjort, övandet satte igång och ungen for upp och ner i trapporna utan avbrott eller att bli störd.

Kanske världens enklaste för vem som helst, tänker du men den bollen satt faktiskt långt inne och vi hade helt enkelt missat den. Det finns säkert hur många missade bollar som helst som vi måste lära oss att springa på men jag säger bara en sak. Numera är Doris en sådan tjej som åker rulltrappa, liksom.