Hormonellt katastrofområde

Herregud, vad är det som händer med mig? 

Helt plötsligt kom det bara… Dessa vallningar. Klimakteriet! 

Det var väl varken farligt eller särskilt oväntat egentligen, men helt plötsligt kände jag inte igen min kropp. Jag svettades och svettades ännu mer och mitt fokus blev konstant kidnappat av dessa stunder där jag höll på att smälta ner alldeles. Jag var 49 år, investerade i solfjäder och var mycket irriterad. Alla har vi hört talas om hur det bara händer helt plötsligt. Det kommer och vi ska igenom det och det enda vi kan göra är att ta hormoner och kan vi leva vidare som om inget hade hänt. Det sägs att förfarandets längd, start och kraft går i arv så jag passade på att förhöra mig hos min mamma när hon var i absoluta sluttampen av livet. Hon tittade väldigt förvånat på mig och sa något i stil med att det hade hon inte en blekaste aning om med tanke på alla hormonplåster som hon gjort gång på. När jag tänkte på det i efterhand gjorde det mig faktiskt lite ledsen att hon inte visste för någonstans är det ju något som händer och sker i kroppen som hon missade. Jag tänker att det är ju bara denna gång jag får veta och uppleva det. Kanske en del tycker att det är dumt och korkat men jag vill gärna ”uppleva” min kropp hela vägen. Det är denna kropp jag har och i den lever jag. Så mycket tid har susat förbi där jag inte registrerat vad som hänt men nu får det vara slut med det. Nä, inga hormoner skulle jag ha och jag bestämde mig för att själv ta tag i saken.

Det kunde inte vara riktigt att jag skulle hamna i denna situation som vallningar, trötthet och torrhet (Ja, jag var ju helt enkelt ett hormonellt katastrofområde) i ett och inte ha en chans att påverka utan att ta hjälp av hormoner ute ifrån. Hur tänkte jag då här? Varför skulle jag nu inte göra det om jag nu tyckte att det var så besvärligt? Tja, det var kanske tanken på att skjuta på problemet som jag ogillade eller var det helt enkelt så att jag inte ville att någon skulle profitera på mitt tillstånd utan att jag försökt påverka själv.

Mitt sökande började och jag kunde konstatera det var inte imponerande många böcker jag hittade i ämnet, konstigt nog. Min situation var knappast unik och råden om att ta hjälp av hormoner var fler än alternativen. Till slut hittade jag faktiskt lösningen på mitt nattduksbord i en hög med böcker som jag hade på vänt. Jag hade fått boken av min man nästan ett år tidigare men hade inte valt att läsa den förrän nu. Boken Hälsorevolutionen av Maria Borelius blev mitt, liksom för många andra startskott och inspiration. I den läste jag om hur man genom att satsa på antiinflammatorisk kost kan dämpa klimakteriesymptom. Nu jäklar!

Jag hade nosat på antiinflammatorisk kost tidigare men jag hade också känt att det var lite oöverskådligt och tungt. På något sätt var jag nu så trött på min situation att jag satsade 14 dagar för att se om det kunde ge resultat. 2 veckor är ju ändå något som är begränsat och jag hade ett tydligt mål med mina ansträngningar. Sagt och gjort, i augusti 2019 startade jag för att se om jag kunde förändra min svettiga tillvaro och mitt mående med hjälp av förändrad kost.

Jag har alltid varit väldigt målinriktad och när jag väl har bestämt mig så är jag ganska svår att stoppa. Jag började helt enkelt med att fokusera på vad jag skulle äta i stället för att lura på vad jag inte kunde äta. Jag skulle hålla det så enkelt som möjligt och inte krångla till det med en massa nya recept. Ok, fram med bra protein, bra fett och schyssta kolhydrater. Jag hade ett favoritrecept som jag använde mig av som en slags förebild.

Förebildslax med koriander och avokado

Förebildslax

• En fin bit lax

• Olivolja 

• En klyfta vitlök 

• Paprikapulver

Sätt ugnen på 200 grader och lägg laxbitarna i en ugnsfast form. Häll på olivolja och pressa över vitlöksklyftan för att därefter krydda med paprikapulvret. In i ugnen med laxen ca 25 min

• En kruka koriander

• En avokado

• En halv rödlök

• Olivolja

• En pressad lime

• Flingsalt

Hacka koriandern grovt och lägg i en skål. Gröp ur och skär avokadon i bitar. Strimla rödlöken och blanda allt försiktigt med limesaften och olivoljan. Strö över flingsalt .

Dessa två veckor bestod frukosten alla dagar av ägg i någon form i sällskap av sallad med fett i form av olivolja.  Kanske lite tråkigt men här var det inte fantasin som var viktig utan att jag skulle genomföra mitt projekt och att jag förhoppningsvis skulle känna mig mer balanserad. Jag mådde rätt dåligt de första dagarna. Rastlös, sur och otillfredsställd. Väl inne på fjärde dagen kände jag mig mycket bättre. Mitt annars så starka sötsug försvann och det blev med ens mycket lättare att hålla rak kurs.  Vid detta laget kände jag att dessa två veckor inte skulle bli något problem. Maten var enkel men god, faktiskt.

Jag har en historia som så många andra där jag har försökt att hålla igen av olika skäl. Då har jag alltid blivit i det närmaste blivit fixerad av mat och dessutom upplevt en konstant hunger. Nu var det plötsligt något annat. Kanske var det för att min målsättning var en annan denna gång. Det var inte viktnedgång jag var ute efter utan jag ville må bättre rent allmänt och då inte minst försöka göra något åt klimakteriesymptomen. Om jag sedan skulle gå ner ett par kilo eller två på köpet hade det bara varit välkommet.

När jag efter genomförandet av min testperiod av inflammationssänkande intag var jag förbluffad. Mina svettiga nätter och stunder där jag hölls som gisslan av mina värmevallningar var nu i princip obefintliga och i stället kände jag mig piggare och gladare än på väldigt länge. Jag var av med sötsug och hunger. För första gången med alla matvarianter och dieter så kände jag att här vill jag vara. Jag vill vara här och känna mig mätt, nöjd och ha möjlighet att tänka på andra saker än vad min kropp skrek åt mig. – Jag är hungrig! -Jag svettas! -Jag håller på att krypa ur mitt skinn!

Det här var verkligen något jag ville göra. Sagt och gjort. Det har varit min livsstil sedan dess och jag ångrade inte det en sekund. Tvärtom, när jag inte håller mig borta från de triggers som gör att jag ångar i gång så är det verkligen inte värt det. Därför blev det en livsstil som jag har kommit att anamma.

Egentligen är det ju hur självklart som helst. Om ditt bränsle är infamationsframkallande så mår du inte bra. Tar du bort den typen av mat så är det lättare för kroppen att kappera. 

Olika faser igenom åren har varit olika och de har avlöst varandra och sett väldigt varierande ut beroende på tid och plats i livet. I dag måste jag säga att jag tvivlar på den självklara odödlighetsattityd som jag en gång hade och är därigenom mer försiktig. Nu för tiden vågar jag knappt gå i skogen med dubbelslipade glasögon eftersom jag är rädd att falla. Men å andra sidan behövde jag inte dubbelslipning när jag var yngre.

Att få ett barn som inte är som alla andra

Vi har tre barn tillsammans, min man och jag. Tre helt perfekta barn faktiskt. Den äldsta föddes 2004 och kom ut efter igångsättning. Han var stark och vaken så vitt vi nykläckta föräldrar kunde se. Sju år senare föddes vår yngsta. Lika kraftfull och livlig som den första fast kanske lite mer högljudd. Vårt mellersta barn däremot kom tyst och försynt vid midsommar 2008 och med henne kom en för oss föräldrar en alldeles speciell och ny roll som vi aldrig hade föreställt oss hur den kunde vara. Vår lilla tös hade de lite sneda ögonen, den låga muskeltonus, den tydliga fyrfingerfåra i händer och på fötter som är så typiska för de personer som har en extra kromosom på det 21a kromosomparet i alla celler i sin kropp. Vår dotter föddes med Downs syndrom. Jag såg det direkt men det var inte helt självklart för personalen på BB. Kanske är det så att man helst ska låta föräldrarna finna ut av det själva innan man talar om att något är annorlunda. Att den processen är viktig. Jag skulle i alla fall kunna tänka mig det.

När man står inför det fakta att detta kommer att bli en annorlunda resa så svindlar det. Man står där med sitt nyfödda barn och ser trassel hela vägen och så bekymrar man sig för hennes liv som 50-åring på hennes allra första födelsedag. Så svag och trött hon var…. Och vi var med ens funkisföräldrar med allt vad nu det skulle innebära. Där och då sköljde en sorg över oss. En sorg över det barn som inte var det barn vi trott.

Någonstans var vi tvungna att ta oss igenom det där året då alla högtider och säsonger ska passera innan man kommer vidare och ser framåt för att komma fram till att -Jo, det var precis detta barnet vi skulle ha. Inget annat barn. Så klart! Man inser någonstans att det går att leva så här också. Det blev inte som vi tänkt men det blev något annat och vill jag bara säga att det inte alls varit så dumt.

Nu många år efter ser jag den enorma fördelen med att hon har en synlig funktionsvariation. Förväntningarna på hennes förmågor har varit låga från andras håll och eftersom man direkt kunde se att hon var annorlunda så blev ”kraven” från omgivningen också på en annan nivå. I detta är jag väldigt kluven för att idag så känner jag att det kravlösa vårdandet blir en ursäkt för felprioriterade pengar och resurser. Däremot så har vi som har turen att stå tätt intill aldrig tvivlat på hennes utvecklingspotential. Tvärtom! Det är inte vår uppgift att begränsa henne utan att stötta i utveckling och se till att hon får lov att nå sin fulla potential och det enda som egentligen stoppar hennes framfart är de fördomar som finns. Fördomar som man tror är välmening men som egentligen sätter upp spärrar för framtiden.

Kostomläggning och att byta spår

När vi bestämde oss för att prova att ta bort insulinhöjande för att istället satsa på inflammationsdämpande mat för barnen gällde det att sälja in konceptet ordentligt. Två veckor skulle avsättas och därefter skulle det utvärderas. Ungarna sa “ja” och vi körde på med allt som kunde vara attraktivt och näringstätt. Det var faktiskt oväntat lätt. Vi klargjorde våra intentioner om att vi skulle försöka öka familjens välmående och vi skulle se om och vilka fördelar vi kunde uppnå. Både min familj och jag hade fått olika hälsoresultat och fördelar, så att vi var naturligtvis väldigt nyfikna på vad en kostomläggning för vart och ett av våra tre barn skulle medföra. Ett av de recepten som ungarna köpte med hull och hår var detta. Italienska köttbullar som kan göras i förväg och förvaras i kyl eller frys.

Italienska köttbullar

• En klick smör eller ghee till stekning

• Ett knappt kg blandfärs

• 2 msk hackad persilja

• 2 dl riven parmesan

• 1 dl mandelmjöl

• 2 ägg

• 1 tsk salt

• 0,25 tsk svartpeppar

• 0,25 tsk vitlökspulver

• 1 tsk lökpulver

• 1 msk hackad oregano

Blanda alla ingredienser och rulla dina köttbullar. Personligen har jag skaffat mig en glasskopa så att alla köttbullarna blir i ungefär samma storlek. Stek sedan dem i en stekpanna med en klick smör eller ghee för att därefter lägga dem i en ugnsfast form som gärna är lite djup eftersom det blir rätt mycket vätska i sluttampen.

• 2 dl sockerfri marinara sås

• 150 g mozarella

Skär mozarellan i bitar och lägg ut på köttbullarna. Skeda därefter ut marinara såsen över hela härligheten. Hit kan man förbereda. Nu återstår bara 25 minuter i en ugn som är satt på 200 grader. Servera sedan med tunt strimlad vitkål som har stekts i smör, ruccolasallad och gurkstavar. (Skulle man sedan vilja ha ett glas vin tillstå rekommenderar jag ett glas chianti med hög syra för att fånga upp tomatsåsen och ruccolan)

Smaklig måltid!